Ibland kan det vara bra att ventilera sina tankar, åsikter och känslor.

Många ventilerar för varje andetag de tar men jag är en sådan person som ja... man kan nog säga aldrig ventilerar. Jag håller saker för mig själv även om det hade varit bättre att prata ut. En person som möter mig kanske tänker att jag är en glad jävel men så är då ofta inte själva fallet. Jag skiljer på min verklighet, delar in del i olika delar och där människor släpps in beroende på kategorin de tillhör. Man kan faktiskt se det hela som en stege där varje steg tillåter viss insikt i det väsen jag kallar mig själv. Släpper in många människor men få har lyckats klättra högt. Ingen person har nått högst upp och om så hade varit fallet hade jag känt att jag inte haft någon självkontroll. Kontroll är det som nästan definerar mig, jag är ingenting utan kontroll. Jag måste kunna kontrollera mina känslor och mina tankar.

Jag är en grubblare. Jag kan älta saker och ting i flera år, ältar fortfarande saker som hänt under min barndom och kan fortfarande få ångest. Jag får ångest ganska ofta, jag är ofta deprimerad, ofta ledsen och sällan glad. När jag kliver ut genom dörren ler jag, skrattar och ger intrycket av att vara en lycklig person men jag är inte lycklig. Vet inte hur jag ska kunna bli lycklig när jag bara grubblar över dåtid, nutid och framtid.

Jag kan faktiskt slå vad om att Ingen, inte en endaste människa visste om att jag innerst inne inte är lycklig.
Vad gör mig lycklig? Det vet jag faktiskt inte och blir rent utav sagt deprimerad av att inte veta.

Jag vet i alla fall att jag blir en smula gladare när någon verkligen bryr sig och menar det. Har dock inte det stödet just nu, i alla fall inte från någon i människoform och hade jag haft det hade det ändå inte spelat någon roll. Det hade inte spelat någon roll för jag hade ändå inte kunnat öppna mig så pass mycket att det hade gjort en märkbar skillnad då det hade inneburit en viss förlorad kontroll.

Min klippa och den enda som fått se mig gråta är min älskade stormisse <3 Båda mina katter är mina ögonstenar och de enda som tagit sig hela vägen upp för stegen. Helt förståeligt då de är de enda som kan se på mig utan att dömma och älska mig villkorslöst.

Det jag definitivt vet är att:

- Jag nog inte varit här idag om det inte hade varit för Tillie.

- Jag tillåter mig inte att känna Kärlek så som andra gör.

- Eftersom jag inte tillåter mig att hänsynslöst kasta mig in i Kärlek vill jag inte heller gifta mig.

- Jag shoppar för att tysta ner mina tankar och mina känslor.

- Jag tappade bort mig själv för 10 år sedan och sedan dess är jag spårlöst försvunnen.